Är Benedictus verkligen katolik?

Del sex i min serie om de katolska pedofilskandalerna är min egen text om de senaste dagarnas utveckling kring Benedictus XVI. Nedan följer först tre krönikor huffade från New York Times. Därefter ligger det två egna artiklar som jag nu republicerar. Den ena från Aftonbladet 2005, just när Joseph Ratzinger hade blivit vald till ny påve. Den första artikeln i serien är en längre artikel från Moderna Tider 2002, som inte längre finns tillgänglig på nätet.

Angreppen mot påven och katolska kyrkan för sexövergreppen mot barn kan jämföras med värsta sortens antisemitism. Det sade fader Raniero Cantalamessa, som är det påvliga hushållets predikant, vid Kristi lidandegudstjänst på långfredagen i Peterskyrkan i Rom.

Påven själv, Benedictus XVI, var närvarande och paterns påstående kan bara ses som en väl övervägd, historielös idioti från kurians sida. Det vill säga de åldriga kardinaler som styr över katolska kyrkan likt en gammal sovjetisk centralkommitté.

Det är en kyrka som har tusentals sexförbrytare som präster, kardinaler och biskopar som skyler över och ljuger. Värst av allt får de drabbade barnen lida i Guds namn, ofta som en del av nattvarden.

Den här gången gäller det präster som våldtäktsmän i Tyskland, Schweiz, Österrike och Irland. Nu kryper skandalerna allt närmare påven själv, då han som Joseph Ratzinger var ärkebiskop av München. Samtidigt var hans bror rektor för en tysk internatskola, där övergrepp har avslöjats.

Förra gången, för åtta år sedan, var det flera amerikanska stift som tvingades sälja av egendomar för att kunna betala miljardskadestånd till offer. Idag står sex stift i USA under konkursskydd.

Nu är pedofilpräster inom katolska kyrkan ingen ny företeelse, det har rapporterats av och till under mer än 50 år. Det är som om det prästerliga celibatet alltmera kommit att förknippas med sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar och övergrepp av olika slag inom kyrkans heliga hägn.

Celibatets historia går tillbaka ända till medeltiden och motiverades då med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Det hette också att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas. Men reformationens män upphävde celibatet med hänvisning till att äktenskapet är av Gud instiftat.

Nu råkar det ju dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det en offentlig hemlighet att det finns ett ökande antal gay-präster inom katolska kyrkan. Det finns amerikanska böcker i ämnet som påstår att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke och samtidigt pekar på det som ett problem. Det skapar nämligen ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning.

Historiskt sett hade den gigantiska kyrkoskandalen möjligen kunnat undvikas, därför att under andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Men två år senare svarade påve Paul VI med en encyklika som underströk celibatets betydelse och det förblev därmed en av katolicismens viktigare juveler. Trots det är det inte ovanligt med gifta präster inom kyrkans asiatiska gren, och i Sverige finns det flera katolska präster som är eller har varit gifta.

Skandalerna förvärras också helt avgörande av kyrkans gammalmodiga syn på öppenhet. Den styrs av en flera hundra år gammal maxim som förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv ner ännu mindre. Lägg därtill att lögnaktiga biskopar och kardinaler, som skyddar pedofilerna, gärna hävdar att de bara är ansvariga inför Gud och påven.

När den förre påven, Johannes Paulus II, gick bort för fem år sedan var det många troende katoliker som hoppades att det moraliska sönderfallet skulle medföra en renässans i deras kyrka. Men med valet av Joseph Ratzinger blev det snarare tvärtom. Han har många gånger kallats för ”Guds Rottweiler”, såsom ideologisk inpiskare och chef för den viktiga troskongregationen. Efter fem år som Kristi ställföreträdare på jorden har det egentligen inte hänt någonting av större betydelse när det gäller öppenhet och nydanande. Så gick det med den renässansen.

När Emilio Altieri valdes år 1669 och blev Clemens X, skrev den abdikerade drottning Kristina ”de påvar som väljs nu för tiden är för gamla och har inte följt med sin tid”. Hon avled 1689 och ligger begravd två meter från Johannes Paulus II.

Kyrkan, en påve, hans kuria och kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn och som sker inom kyrkans egna slutna rum kan aldrig hela sig själv. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.

Devil of a Scandal

Detta är femte delen av min katolska serie. Som de två tidigare inläggen har jag huffat min favoritkrönikör, Maureen Dowd, på New York Times som jag följt under många år. Denna hennes tredje krönika om pedofilskandalen publicerar tidningen idag.

WASHINGTON

The Devil didn’t make me do it.

The facts did.

Father Gabriele Amorth, the chief exorcist for the Holy See, said in Rome that The Times’s coverage of Pope Benedict, which cast doubt on his rigor in dealing with pedophile priests, was “prompted by the Devil.”

“There is no doubt about it,” the 85-year-old priest said, according to the Catholic News Agency. “Because he is a marvelous pope and worthy successor to John Paul II, it is clear that the Devil wants to grab hold of him.”

The exorcist also said that the abuse scandal showed that Satan uses priests to try to destroy the church, “and so we should not be surprised if priests too ... fall into temptation. They also live in the world and can fall like men of the world.”

Actually, falling into temptation is eating cupcakes after you’ve given them up for Lent. Rape and molestation of children is far beyond what most of us think of as succumbing to worldly temptation.

This church needs a sexorcist more than an exorcist.

As this unholy week of shameful revelations unfurls, the Vatican is rather overplaying its hand. At the moment, the only thing between Catholics and God is a defensive church hierarchy that cannot fully acknowledge and heal the damage it has done around the globe.

How can the faithful enjoy Easter redemption when a Good Friday service at the Vatican was more concerned with shielding the pope than repenting the church’s misdeeds? The Rev. Raniero Cantalamessa, preacher of the papal household, told those at St. Peter’s Basilica, including the pope, that he was thinking about the Jews in this season of Passover and Easter because “they know from experience what it means to be victims of collective violence and also because of this they are quick to recognize the recurring symptoms.”

Amazingly enough, it turns out that the Franciscan priest was not referring to the collective violence and recurring symptoms of the global plague of Catholic priests who harmed children, enabled by the malignant neglect of the Vatican.

He was talking about the collective violence and recurring symptoms of those critics — including victims, Catholics worldwide and commentators — who want the church to face up to its sins.

Father Cantalamessa went on to quote from the letter of an unnamed Jewish friend: “I am following with indignation the violent and concentric attacks against the church, the pope and all the faithful by the whole world. The use of stereotypes, the passing from personal responsibility and guilt to a collective guilt, remind me of the more shameful aspects of anti-Semitism.”

As they say in Latin, “Ne eas ibi.” Don’t go there.

Mindful of the church’s long history of anti-Semitism, Leon Wieseltier, the New Republic literary editor and Jewish scholar, noted: “Why would the Catholic Church wish to defend itself by referring to other enormities in which it was also implicated? Anyway, the Jews endured more than a bad press.” This solidarity with Jews is also notable given that Italy’s La Repubblica reported that “certain Catholic circles” suspected that “a New York Jewish lobby” was responsible for the outcry against the pope.

It’s insulting to liken the tragic death of six million Jews with the appropriate outrage of Catholics at the decades-long cover-up of crimes against children by the very men who were supposed to be their moral guides. Even the Vatican spokesman, the Rev. Federico Lombardi, tried to walk the cat back: “I don’t think it’s an appropriate comparison.”

Father Cantalamessa was expressing the sense of self-victimization permeating the Vatican at a time when more real victims are pouring forth. News reports said that the abuse hot line set up by the Catholic Church in Germany imploded the first day out when more than 4,000 callers charging abuse flooded the lines.

There is the pope’s inability to say anything long, adequate and sincere about the scandal and what role he has played, including acceding to the petition of the Wisconsin priest who abused 200 deaf kids that he should not be defrocked in his infirmity, to spare his priestly “dignity.” And there is his veiled dismissal of criticism as “petty gossip.” All this keeps him the subject of the conversation.

It is in crises that leaders are tested, that we get to see if they succumb to their worst instincts or summon their better angels. All Benedict has to do is the right thing.

The hero of the week, for simply telling the truth, is Ireland’s Archbishop Diarmuid Martin. His diocese is Dublin, where four archbishops spent three decades shrugging off abuse cases.

“There is no shortcut to addressing the past,” he said during a Holy Week Mass. “This has been a difficult year. We see how damaging failure of integrity and authenticity are to the body of Christ. Shameful abuse took place within the church of Christ. The response was hopelessly inadequate.”

Amen.

Should There Be an Inquisition for the Pope?

Här följer fjärde delen av min katolska serie. Också denna gång huffar jag kolumnisten Maureen Dowd på New York Times. Denna krönika publicerades den 31 mars.

WASHINGTON

It doesn’t seem right that the Catholic Church is spending Holy Week practicing the unholy art of spin.

Complete with crown-of-thorns imagery, the church has started an Easter public relations blitz defending a pope who went along with the perverse culture of protecting molesters and the church’s reputation rather than abused — and sometimes disabled and disadvantaged — children.

The church gave up its credibility for Lent. Holy Thursday and Good Friday are now becoming Cover-Up Thursday and Blame-Others Friday.

This week of special confessions and penance services is unfolding as the pope resists pressure from Catholics around the globe for his own confession and penance about the cascade of child sexual abuse cases that were ignored, even by a German diocese and Vatican office he ran.

If church fund-raising and contributions dry up, Benedict’s P.R. handlers may yet have to stage a photo-op where he steps out of the priest’s side of the confessional and enters the side where the rest of his fallible flock goes.

Or maybe 30-second spots defending the pope with Benedict’s voice intoning at the end: “I am infallible, and I approve this message.”

Canon 1404 states that “The First See is judged by no one.” But Jesus, Mary and Joseph, as my dad used to say. Somebody has to tell the First See when it’s blind — and mute — to deaf children in America and Italy.

The Vatican is surprised to find itself in this sort of trouble. Officials there could have easily known what was going on all along; archbishops visiting Rome gossip like a sewing circle. The cynical Vatican just didn’t want to deal with it.

And now the church continues to hide behind its mystique. Putting down the catechism, it picked up the Washington P.R. handbook for political sins.

First: Declare any new revelation old and unimportant.

At Palm Sunday Mass at St. Patrick’s, Archbishop Timothy Dolan of New York bemoaned that the “recent tidal wave of headlines about abuse of minors by some few priests, this time in Ireland, Germany, and a re-run of an old story from Wisconsin, has knocked us to our knees once again.”

A few priests? At this point, it feels like an international battalion.

A re-run of an old story? So sorry to remind you, Archbishop, that one priest, Father Lawrence Murphy, who showed no remorse and suffered no punishment from “Rottweiler” Ratzinger, abused as many as 200 deaf children in Wisconsin.

Archbishop Dolan compared the pope to Jesus, saying he was “now suffering some of the same unjust accusations, shouts of the mob, and scourging at the pillar,” and “being daily crowned with thorns by groundless innuendo.”

Second: Blame somebody else — even if it’s this pope’s popular predecessor, on the fast track to sainthood.

Vienna’s Cardinal Christoph Schönborn defended Pope Benedict this week, saying that then-Cardinal Ratzinger’s attempt in 1995 to investigate the former archbishop of Vienna for allegedly molesting youths in a monastery was barred by advisers close to Pope John Paul II.

Third: Say black is white.

In his blog, Archbishop Dolan blasted church critics while stating: “The Church needs criticism; we want it; we welcome it; we do a good bit of it ourselves,” adding: “We do not expect any special treatment. ...so bring it on.” Right.

Fourth: Demonize gays, as Karl Rove did in 2004.

In an ad in The Times on Tuesday, Bill Donohue, the Catholic League president, offered this illumination: “The Times continues to editorialize about the ‘pedophilia crisis,’ when all along it’s been a homosexual crisis. Eighty percent of the victims of priestly sexual abuse are male and most of them are post-pubescent. While homosexuality does not cause predatory behavior, and most gay priests are not molesters, most of the molesters have been gay.”

Donohue is still talking about the problem as an indiscretion rather than a crime. If it mostly involves men and boys, that’s partly because priests for many years had unquestioned access to boys.

Fifth: Blame the victims.

“Fr. Lawrence Murphy apparently began his predatory behavior in Wisconsin in the 1950s,” Donohue protested, “yet the victims’ families never contacted the police until the mid-1970s.”

Sixth: Throw gorilla dust.

Donohue asserts that “the common response of all organizations, secular as well as religious,” to abuse cases “was to access therapy and reinstate the patient.” Really? Where in heaven’s name does that information come from? It’s absurd.

And finally, seventh: Use the Cheney omnipotence defense, most famously employed in the Valerie Plame case. Vice President Cheney claimed that his lofty position meant that the very act of spilling a secret, even with dastardly intent, declassified it.

Vatican lawyers will argue in negligence cases brought by abuse victims that the pope has immunity as a head of state and that bishops who allowed an abuse culture, endlessly recirculating like dirty fountain water, were not Vatican employees.

Maybe they worked for Enron.

A Nope For Pope

Den tredje delen i min katolska serie en en krönika, skriven av min favoritkrönikör, Maureen Dowd, på New York Times. Den publicerades den 28 mars i år. Jag huffar nu helt fräckt hennes krönika. Uttrycket huffa kommer från Huffington Post som regelbundet återpublicerar andras texter.

WASHINGTON

Yup, we need a Nope.

A nun who is pope.

The Catholic Church can never recover as long as its Holy Shepherd is seen as a black sheep in the ever-darkening sex abuse scandal.

Now we learn the sickening news that Cardinal Joseph Ratzinger, nicknamed “God’s Rottweiler” when he was the church’s enforcer on matters of faith and sin, ignored repeated warnings and looked away in the case of the Rev. Lawrence C. Murphy, a Wisconsin priest who molested as many as 200 deaf boys.

The church has been tone deaf and dumb on the scandal for so long that it’s shocking, but not surprising, to learn from The Times’s Laurie Goodstein that a group of deaf former students spent 30 years trying to get church leaders to pay attention.

“Victims give similar accounts of Father Murphy’s pulling down their pants and touching them in his office, his car, his mother’s country house, on class excursions and fund-raising trips and in their dormitory beds at night,” Goodstein wrote. “Arthur Budzinski said he was first molested when he went to Father Murphy for confession when he was about 12, in 1960.”

It was only when the sanctity of the confessional was breached that an archbishop in Wisconsin (who later had to resign when it turned out he used church money to pay off a male lover) wrote to Cardinal Ratzinger at the Vatican to request that Father Murphy be defrocked.

The cardinal did not answer. The archbishop wrote to a different Vatican official, but Father Murphy appealed to Cardinal Ratzinger for leniency and got it, partly because of the church’s statute of limitations. Since when does sin have a statute of limitations?

The pope is in too deep. He has proved himself anything but infallible. And now he claims he was uninformed on the matter of an infamous German pedophile priest. A spokesman for the Munich archdiocese said on Friday that Ratzinger, running the diocese three decades ago, would not have read the memo sent to him about Father Peter Hullermann’s getting cycled back into work with children because between 700 to 1,000 memos go to the archbishop each year.

Let’s see. That’s two or three memos a day. And Ratzinger was renowned at the Vatican for poring through voluminous, recondite theological treatises.

Because he did not defrock the demented Father Murphy, it’s time to bring in the frocks.

Pope Benedict has continued the church’s ban on female priests and is adamant against priests’ having wives. He has started two investigations of American nuns to check on their “quality of life” — code for seeing if they’ve grown too independent. As a cardinal he wrote a Vatican document urging women to be submissive partners and not take on adversarial roles toward men.

But the completely paternalistic and autocratic culture of Il Papa led to an insular, exclusionary system that failed to police itself, and that became a corrosive shelter for secrets and shame.

If the church could throw open its stained glass windows and let in some air, invite women to be priests, nuns to be more emancipated and priests to marry, if it could banish criminal priests and end the sordid culture of men protecting men who attack children, it might survive. It could be an encouraging sign of humility and repentance, a surrender of arrogance, both moving and meaningful.

Cardinal Ratzinger devoted his Vatican career to rooting out any hint of what he considered deviance. The problem is, he was obsessed with enforcing doctrinal orthodoxy and somehow missed the graver danger to the most vulnerable members of the flock.

The sin-crazed “Rottweiler” was so consumed with sexual mores — issuing constant instructions on chastity, contraception, abortion — that he didn’t make time for curbing sexual abuse by priests who were supposed to pray with, not prey on, their young charges.

American bishops have gotten politically militant in recent years, opposing the health care bill because its language on abortion wasn’t vehement enough, and punishing Catholic politicians who favor abortion rights and stem cell research. They should spend as much time guarding the kids already under their care as they do championing the rights of those who aren’t yet born.

Decade after decade, the church hid its sordid crimes, enabling the collared perpetrators instead of letting the police collar them. In the case of the infamous German priest, one diocese official hinted that his problem could be fixed by transferring him to teach at a girls’ school. Either they figured that he would not be tempted by the female sex, or worse, the church was even less concerned about putting little girls at risk.

The nuns have historically cleaned up the messes of priests. And this is a historic mess. Benedict should go home to Bavaria. And the cardinals should send the white smoke up the chimney, proclaiming “Habemus Mama.”

Guds Rottweiler

Här följer den andra artikeln i min serie om den katolska pedofilskandalen. Detta är också en republicering, denna gång från Aftonbladet  den 19 april 2005, samma dag som konklaven utsåg Joseph Ratzinger till ny påve.

Anders Carlgren om den nye påven: En reaktionär och tidigare medlem i Hitler Jugend som tystade pedofiliskandalen

Det motsägelsefulla i samband med påvevalet är att Joseph Ratzinger nu, som Benedictus XVI, tagit plats på påvestolen, med nummer 265 i raden.

Johannes Paulus II sägs vara mannen som beredde vägen för Östeuropas sönderfall och tycks ha brytt sig mera om politik än kyrkans inre liv. Det överlät han åt kurians byråkrater med kardinal Ratzinger i spetsen.

Under 24 år har Ratzinger tillhört toppskiktet inom Vatikanen och är därmed ansvarig för att kyrkans syn i en rad frågor är fortsatt konservativ, för att inte säga reaktionär.

Alla vet vad det handlar om: aborter, preventivmedel, skilsmässor, homosexualitet och celibat, för att nu nämna det mest brännbara.

Gud nåde den präst som ifrågasätter hållningen. Under Johannes Paulus II har fler än 100 präster förlorat ämbeten på grund av för stor frispråkighet.

Ratzinger var också den som ihärdigt ville tysta ner pedofilskandalen för några år sedan. Det handlade om närmare 2 000 präster, som inom kyrkans hägn våldfört sig på pojkar. Ibland skedde övergreppen inom ramen för nattvarden.

Det ledde till skadestånd i mångmiljardklassen och kyrkan tvingades sälja ut egendom och gå extravarv med kollekthåvarna för att kunna betala offren.

Flera kardinaler drog till med lögner för att skydda sina pedofilpräster.

I går satt de kardinalerna i den påvliga kören, som Sixtinska kapellet också kallas, för att i bön utröna Guds vilja om Kristi ställföreträdare på jorden.

Kyrkokrisen handlar också om att tusentals präster valt att lämna sina ämbeten för mera världsliga yrken. I dag har det gått så långt att man annonserar efter proselyter till olika prästseminarier.

På 35 år har antalet ordensbröder och systrar halverats och kyrkan har förlorat två tredjedelar av sina prästkandidater.

När det gäller aborter, preventivmedel och skilsmässor är det miljoner katoliker som inte bryr sig om kyrkans åsikter. Aborter och preventivmedel hanterar den enskilde utan kyrklig inblandning, men att ta ut skilsmässa är en lång och svår procedur.

Det är denna kyrka som den 78-årige Joseph Ratzinger nu ska leda. Han växte upp i Traunstein i det sydöstra Bayern, nära Berchtesgaden, där Hitler hade sitt berömda örnnäste.

Som tolvårig son till en polis gick han med i Hitler Jugend. Det har sagts att han tvingades med, eller att sådan var traditionen i Bayern 1939.

Uppgifterna går isär, men det finns tyskar som minns den tiden och som idag hävdar att det visst fanns möjligheter att stå utanför.

Ratzinger är idag den katolska ortodoxins främste inpiskare och kallas ibland för Guds Rottweiler.

Det betyder att celibatet kommer att finnas kvar, trots att det på många håll i Asien är obsolet. Också i vårt land finns det katolska präster som är gifta. Men det talas det ganska tyst om.

Som påve kommer han säkert fortsätta att jaga dissidenter och befrielseteologer. Som en hök kommer han att vaka över ortodoxins fortlevnad och de åldrade kardinalerna kommer att framstå som en gammaldags centralkommitté.

Å andra sidan går det inte att bortse från att han anses vara en av världens främsta teologer.

Vid 78 års ålder blir Ratzinger, Benedicttus XVI, ohjälpligt en övergångspåve och genom historien finns det många sådana.

När Emilio Altieri mot sin vilja valdes 1669, och blev Clemens X, skrev den abdikerade drottning Kristina ”de påvar som väljs nu för tiden är för gamla och har inte följt med sin tid”. Hon dog den 19 april tjugo år senare och ligger begravd två meter från Johannes Paulus II.

Hela 336 år efter valet av Clemens X, klingar drottning Kristinas kommentar ytterst aktuellt.

Är påven katolik?

Jag börjar nu lägga ut en serie artiklar apropå de senaste pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. Denna första artikel är en republicering av en längre artikel jag skrev för tidskriften Moderna Tider sommaren 2002. Den handlar om celibatets betydelse och den förre påven, Johannes Paulus IIs, ansvar för att skandalen kunde fortsätta att rulla vidare år efter år.

Präster som sexförbrytare, kardinaler som skyler över och barn som lider i Guds namn. Påven Johannes Paulus II har själv del i den katolska kyrkans tragedi.

På en kyrkvägg i den amerikanska huvudstaden Washington har någon klottrat ”Gode Gud, bevare oss från dem som tror på dig”. Men det framgår inte helt säkert om klottret gäller svarta dagar i New York, Washington, Afghanistan eller Mellanöstern. Möjligen handlar det om de sexuella parasiter inom katolska kyrkan som nu längs ett löpande band tvingas fram i ljuset. Präster vars främsta uppgift är att skänka människor tro, hopp, förlåtelse, frid och välsignelse, visar sig vara grova förbrytare – våldtäktsmän – även om den förskönande omskrivningen för män som förbryter sig mot unga pojkar eller flickor är pedofili.

Bara under 2002 har tvåhundrafemtio präster i den amerikanska katolska kyrkan stängts av eller avskedats, och fyra biskopar har avgått. När skandalen fortfarande håller på att rullas upp är det lätt att få intrycket att detta är en företeelse begränsad till USA. Men sedan mer än ett halvt sekel tillbaka har det med jämna mellanrum kommit rapporter från världens alla hörn om pedofilpräster.

Strax innan den amerikanska skandalen exploderade var det en biskop i Polen som tvingades bort från sitt ämbete och ungefär samtidigt rapporterades en lång rad fall från det starkt katolska Irland.

Det är som om det prästerliga celibatet alltmera har kommit att förknippas med allmänt sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar eller övergrepp av olika slag inom kyrkans hägn. Ursprungligen motiverades celibatet med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Celibat förekommer också inom nästan alla världens religioner, men har dock aldrig påbjudits inom judendom och islam.

Inom katolska kyrkan infördes det för hela prästerskapet, inklusive munkar och nunnor, under medeltiden. Ett sidoordnat, men inte helt oviktigt, motiv den gången var att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas, av rädsla för konkurrerande kyrkliga dynastier. På 1500-talet upphävde dock den lutherska reformationens män det tvingande celibatet med hänvisning till att äktenskapet är instiftat av Gud.

I modern tid har katolska kyrkan ibland hävdat att celibatet ska ses som ett skydd för prästerna och många gånger togs det gamla sovjetiska förtrycket som exempel. Ingen prästfamilj skulle kunna utsättas för tvång och en ensam präst skulle ha lättare att fly undan repression. Men katolicismens tvingande celibat hindrar dock inte att det inom kyrkans asiatiska gren inte alls är ovanligt med gifta präster. Även i Sverige finns det katolska präster som inte bara är vigda till kyrkan, utan också är eller har varit sammanvigda med en kvinna.

Katolska kyrkans skambefläckade tragedi har under åtskilliga decennier legat som en tickande tidsinställd bomb under en tid då all sexuell aktivitet bland präster, inom ramen för celibatets sekreta kultur, till varje pris måste döljas. Det har resulterat i att kardinaler och biskopar har förfallit till oärlighet och rena lögner för att skydda sina präster.

Nu råkar det dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det, mer eller mindre, en offentlig hemlighet att det finns ett stort antal homosexuella präster inom katolska kyrkan. Hur många är det ingen som med säkerhet kan säga, men två amerikanska böcker i ämnet, Donald B Cozzens The changing face of the priesthood och Jason Berrys Lead us not into temptation pekar på det ökande problemet.

Där heter det bland annat att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke, kyrkan tolererar numera nationella nätverk för aktivt homosexuella präster och öppet homosexuella tilldelas högre tjänster inom kyrkans hierarki.

Samtidigt är det en viktig skillnad mellan homosexuella präster som verkligen följer celibatet och sexuellt aktiva gaypräster. Men den som följer celibatet tvingas ändå in i ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning. Påvens egen talesman, Joaquín Navarro-Valls, uttryckte också nyligen uppfattningen att människor med en sådan läggning inte bör prästvigas. Men eftersom den moraliska störningen knappast kan förbjudas bort, uppmanas alla homosexuella katoliker att leva i celibat, oavsett om de är präster eller helt vanliga församlingsmedlemmar.

Granskad i den historiska samtidens ljus hade den gigantiska kyrkoskandalen dock möjligen kunnat undvikas. Under det andra Vatikankonciliet, 1962-1965, restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Istället svarade den tidens påve, Paul VI, två år senare med en encyklika som underströk celibatets betydelse. Både kyrkligt och psykologiskt hölls celibatet för att vara en av katolicismens viktigare juveler.

Snart därefter inleddes de katolska prästernas exodus. Enbart i USA har sedan dess 35 000 präster lämnat yrket, de flesta för att kunna gifta sig. Antalet präster över 80 år är större än gruppen under 30 år, antalet ordensbröder och systrar har halverats och kyrkan har förlorat bortåt en tredjedel av sina prästkandidater.

Utmarschen, åldersproblemet och kandidatbristen öppnade därmed dörren för blivande gaypräster inom en kyrka som alltmera desperat försökte attrahera ogifta män. Nyhetsbyrån The Catholic News Service rapporterade nyligen om en ökad oro inom Vatikanen över de negativa effekterna av homosexualitet bland prästerna. Men ingenting har gjorts åt problemet.

Inom Vatikanen finns också en flera hundra år gammal visdom, som genom sekler har hunnit förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv absolut inte ner någonting. Den gamla visdomen säger en hel del om synen på öppenhet. Och det är just bristen på öppenhet som håller på att slita sönder kyrkan.

Som om det inte räcker med tvåtusen misstänkta präster och mer än en halv miljard kronor hittills i skadestånd till offren, försöker biskopar och kardinaler skyla över, gömma undan, skylla ifrån sig och förneka. Kända pedofiler flyttas runt för att skyddas.

Biskopar och kardinaler brukar dessutom hävda att de bara är ansvariga inför Gud och påven. Samtidigt tvingas de gå både jordiska extravarv med kollekthåvarna och sälja av egendom för att möta nya skadeståndskrav.

I centrum för den mest uppmärksammade processen, som fortfarande pågår i Boston, står USAs mest framträdande kardinal, Bernard F Law. Hans stift accepterade inledningsvis att betala över 300 miljoner kronor till sammanlagt 86 offer för övergrepp från den avskedade och dömde prästen John J Geoghan, som förgrep sig på totalt mer än 200 barn. Senare drogs överenskommelsen tillbaka dels av rädsla för att ytterligare offer skulle träda fram och kräva ersättning. I det läget valde påven att utnämna kardinal Law till medborgare i Vatikanstaten, för att senare kunna upphöja honom till ambassadör i hopp om att diplomatisk immunitet skulle rädda kardinalen undan vittnesbåset i Boston.

Men domstolen hann före och kardinalen tvingades vittna om sin roll i fallet med fader Geoghan. Hans minnesbild var ytterst selektiv när det gällde prästen som under flera decennier skyfflades runt mellan olika församlingar i New England efter ständiga avslöjanden om sexuella övergrepp.

Gång efter gång undersöktes prästen av läkare, befanns vara frisk och sändes vidare till nya församlingar och nya sexuella övergrepp. Vittnesmål från offer och andra anklagelser sände kardinal Law antingen vidare till sina underhuggare eller stoppade i något arkiv. Efter kardinalens första dag i vittnesbåset, bakom stängda dörrar, ströp dock domaren massmediernas tillgång till utskrifter från de fortsatta förhören.

Fallet fader Geoghan och kardinal Law, som hans beskyddare, har ändå förvandlats till själva sinnebilden av en kyrka som inte längre kan hela sig själv.

Men som ett försök på vägen kallade påven, mycket överraskande, de ledande amerikanska kardinalerna till ett möte i april 2002. Inför hela världens kameraljus deklarerades att i fortsättningen skulle nolltolerans gälla för kyrkans präster och därmed trodde Vatikanen att debatten skulle avklinga. Inom katolska kyrkan i USA kom ändå förslag om att präster som begått ett enda övergrepp skulle kunna få förlåtelse och få fortsätta arbeta.

Men på de amerikanska biskoparnas krismöte i juni beslöt man att alla präster som utnyttjar eller utnyttjat minderåriga ska bli av med arbetet. De får inte bära prästdräkt eller leda ceremonier. Dock får de behålla prästtiteln, som de fått på livstid.

Nyligen fyllde påven, Johannes Paulus II, 82 år och för varje dag som går ser han alltmera dödsmärkt ut. Prisad för sina fredsansträngningar och resor världen över, finns det dock en annan sanning om honom som är både obehaglig och i stort sett inte alls uttalad. När den korrekta bilden av hans gärning ska tecknas är den pågående tragedin inom kyrkan inte längre bara en fotnot att lägga till.

Efter hans 23 år som Kristi ställföreträdare på jorden bär hanteringen påvens eget sigill, därför att han inte har bett om ursäkt för prästernas förbrytelser. När han i en snabb passage nyligen kallade prästers våldtäkt på barn för något brottsligt, behandlades uttalandet av kyrkan som dittills okänd gudomlig folkupplysning.

Det är sådant som skapar misstro hos troende människor och det visar också att katolska kyrkans ledning, kurian, kanske inte har särskilt breda kontaktytor utanför de allra närmaste leden.

Det har till och med sagts att Karol Wojtyla, med sin polska bakgrund, har förvandlat kurian till en centralkommitté enligt gammal doktrinär öststatsmodell, där lejonparten av dess gammalmodiga medlemmar har utsetts av honom själv.

Hela 118 av de 126 kardinaler som för närvarande tillåts delta i val av ny påve är utsedda av den sittande påven. Resten faller för åldersstrecket, 80 år, och får inte rösta.

Många katoliker vill gärna tro att sönderfallet ska föra med sig en renässans i deras kyrka, när en ny påve efterträder Johannes Paulus II, där framför allt celibatet försvinner eller åtminstone luckras upp. Det är möjligt. Men om han har förvandlat kurian till en centralkommitté, så har han också förvandlat Vatikanen till ett Kreml, där det varken existerar glasnost eller perestrojka. Och successionsordningen efter honom är möjligen i praktiken redan avklarad, i vart fall dess ideologiska inriktning.

Det skulle i så fall betyda att celibatet förblir oförändrat. Samma sak gäller förbudet mot preventivmedel och aborter, trots att en majoritet av världens en miljard katoliker, varav en fjärdedel i Europa, struntar blankt i påvens uppfattning i den saken. Och frågan om kvinnliga präster inom katolska kyrkan syns inte ens vid horisonten.

Någon undrar kanske vad det finns för anledning att över huvud taget bry sig om katolska kyrkans tragedi. Det är egentligen ganska enkelt. Så länge kyrkans män och dess ledning envisas med att hymla om, ljuga och försvara sina pedofilpräster placerar de sig själva bland dem som kan etiketteras som odemokratiska, intolerant ortodoxa och politiska absolutister. Och det är just den intoleranta ortodoxins enögdhet som står på ena sidan av den kamp mänskligheten fört under många hundra år. På andra sidan står öppenhet och tolerans, demokrati och människans grundläggande rättigheter. Det är dock en kamp som vid alltför många tillfällen lett till, bland mycket annat, stora folkomflyttningar och omfattande krig.

På så sätt är kyrkan en betydelsefull del av hela mänsklighetens kamp. Nu är det kanske ingen större nyhet att kyrkan har och har haft blodiga händer, men det är ändå dit miljoner människor världen över vänder sig för att söka frid, förlåtelse och välsignelse. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.

Men en kyrka, en påve och hans kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn – ibland under förevändning att det rör sig om en del av nattvarden – och som sker inom kyrkans egna slutna rum, kan aldrig hela sig själv.

Leif GW Persson: Domarna skyddar sin maktapparat

Detta är GWs utmärkta krönika i Expressen idag. Lägger ut den i sin helhet.

Ibland är juridiken rättvisans fiende. Det är vår förre Justitiekansler, Göran Lambertz, som har sagt det och samma tanke har slagit mig vid fler tillfällen än ett. Nu senast när jag läser domen mot de två läkare, "allmänläkaren och obducenten", som anklagats för att ha styckmördat Catrine da Costa sommaren 1984.

Under de följande tjugofem åren har denna rättssak prövats vid fjorton tillfällen och nu senast handlade det om att de båda läkarna ville ha skadestånd från staten för att de fråntagits sina läkarlegitimationer och därmed sin försörjning. För att nu inte tala om varje ostraffad medborgares rätt till ett anständigt liv.

Det gick precis som det gått hela tiden sedan de friades från mordåtalet 1988. Polis och åklagare, statens allra enklaste hantlangare, hade visserligen begått ett stort antal allvarliga fel när de drev rättssaken mot dem, men de domare som dömt dem var som alltid utan skuld. Enligt Attunda Tingsrätt har den dömande makten aldrig gjort ett enda fel som kan motivera ett skadestånd. Däremot ska de båda läkarna givetvis "solidariskt ersätta staten för dess rättegångskostnader med 310 000 kronor". Och för att ta det hela mycket kort är naturligtvis det resonemanget rena tramset, i såväl en saklig som tankemässig mening.

I samband med förundersökningen och åtalet mot allmänläkaren och obducenten gör sig polisen, åklagaren och deras olika experter skyldiga till hundratals fel. De sträcker sig över hela skalan från bristande eller obefintligt hantverk till att de får ge fritt utryck åt rena stolligheter av yrkesmässig och privat karaktär.

Därefter kommer den rättsliga handläggningen att tas över av domstolarna och under de drygt tjugo år som följer har trettiotalet domare suttit till doms över allmänläkaren och obducenten. Trettiotalet domare, vars förmåga till tankeskärpa och objektivitet inte på minsta vis skiljer dem från de vanliga drängarna på rättvisans verkstadsgolv.
Högbrynta, nog så malliga, ignoranta till övermått, drivna av en gemensam idé om att denna sak inte handlar om två enskilda människors rätt till rättvisa utan om att skydda den maktapparat som de själva tillhör.

Om vi nu skall ägna oss åt att väga, mäta och jämföra alla de misstag som begicks i samband med handläggningen av da Costa-ärendet, så är det ett som kommer att få en direkt avgörande betydelse för det som sedan händer. I domen från den åttonde juli 1988 ogillar Stockholms Tingsrätt samtliga åtalspunkter mot de två läkarna. I sina domskäl anför samtidigt rätten "att det var ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna tillsammans hade styckat Catrine da Costas kropp. Ett brott mot griftefriden som visserligen var preskriberat, och därmed inte åtalat, men som dög gott nog för en domstol som till varje pris och utan stöd av lagen ville försäkra sig om att de två just friade aldrig skulle ges möjlighet att arbeta som läkare igen. Rättvisans björnsax har redan slagit klorna i dem och med domskäl är det nu så praktiskt att de inte kan överklagas.

Granska dem kan vi naturligtvis göra och vad den påstådda styckningen beträffar så krävs det ett minimum av vanligt sunt förnuft för att inse att det i vart fall inte kan ha gått till på det viset som åklagaren hävdade, och att den "bevisning" som han åberopade var tunn som en vattvälling och åtskilligt grumligare.

Det här var på den tiden som två falska vittnen gällde som fullt bevis, som August Strindberg sammanfattade saken för mer än hundra år sedan.

En tid där vissa av oss ibland fortfarande tvingas leva, eftersom goda delar av vår domarkår tyvärr tycks sakna det mått av kritiskt tänkande som krävs för att de skall kunna klara av sitt jobb. Samtidigt praktiskt och bra med tanke på hur alldeles för många av dem tycks ha uppfattat sin plikt som domare.

Leif GW Persson

Utpekade läkare förvägras rättvisa gång på gång

Skriver idag på Svenska Dagbladets debattsida. Det är en förkortad och omarbetad version av den artikel jag skrev efter domen i torsdags.

För fjortonde gången under 25 år har nu de båda läkarna i fallet da Costa förvägrats rättvisa undan ett påstått brott som de en gång friades ifrån. I 26 fall anser dock tingsrätten att felaktigheter har begåtts.

Men det sägs inte ha orsakat läkarna någon skada. Samtliga 26 fall gäller själva förundersökningen, innan de olika domstolarna tog över. De har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Därmed träder tingsrätten fram som en skyddsbarriär för de domstolar som ytterst bär ansvaret för att rättsrötan i fallet da Costa har fortsatt under 25 år. Mönstret är känt längs affärens bisarra gång genom svensk rättshistoria, där domstolarna hålls för snövita. Och där ingen skugga får falla över den svenska domarkåren.

Ändå vacklar rätten i domskälen, när man skriver att det hela hade kunnat få en omvänd utgång från första början om det hade hanterats korrekt. Till den bilden hör det avgörande felsteget i hela härvan, nämligen åklagaren Anders Helins åtalsbeslut 1988. Men det ursäktar tingsrätten med att det saknas orsakssamband mellan åtalsbeslutet och skada för läkarna. Resonemanget är befängt, då åtalet var själva grundbulten för de oerhörda skador som följde.

En hel rad andra centrala punkter i avvisas rakt av, till exempel det falska dagboksvittnet och fotohandlaren som vägleddes av polisen till ett utpekande. Lägg därtill statens nonchalans under processen. Man brydde sig inte ens om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden.

Att vinna ett skadeståndsmål mot staten är nästintill omöjligt. I praktiken är beviskraven betydligt högre än i andra mål. I detta fall har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Men här handlar det inte om bedömningsfrågor där det kan finnas utrymme för skilda åsikter. Sakläget är i alla delar mer än väl dokumenterat och ändå tillåter rätten en så vådlig felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande för det allmänna rättsmedvetandet och betyder att rötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.

Dagens Nyheter: Fel och fel igen

DN publicerar idag en mycket intressant huvudledare, som jag nu lägger ut i sin helhet.

Staten kan inte ställa större beviskrav på andra än sig själv. Därför bör de styckmordsfriade, men styckningsutpekade, läkarna få skadestånd.

På Brännkyrka gymnasium i Midsommarkransen kan man läsa naturvetenskapligt program med CSI-inriktining. CSI står för crime scene investigation. Och den inriktningen, ibland kallad kriminalteknik på mindre spännande svenska, finns på fler håll, till exempel i Södertälje och Ystad.

Att inriktningen alls skapats beror på teve. Nära nog dygnet runt kan kanalhopparen hitta någon teveserie där rättstekniker och inte minst obducenter löser mordfall. Rättsläkaren blev hjälte med den fiktiva Kay Scarpetta, författaren Patricia Cornwells skapelse som debuterade i Postmortem (”Den osynlige”) år 1990.

Tidigare såg många svenskar på obducenter med misstänksamhet. Det måste vara något suspekt med människor som skär i döda människor. Denna föreställning syns direkt och mellan raderna i många av de artiklar som skrevs när allmänläkaren och obducenten 1988
åtalades för att ha mördat Catrine da Costa.

Men det var bara ett av de kittlande elementen i historien. Hela Catrine da Costas kropp återfanns aldrig, bara delar i plastpåsar. Hon var prostituerad. Obducenten hade udda sexuella böjelser och hade mist en fru genom självmord eller olycksfall. Allmänläkaren var också åtalad för sexuellt övergrepp mot sin dotter i dagisåldern.

Alla dessa uppgifter läckte ut från polisen och slogs upp stort i medierna. Liksom ”förhöret” i vilket allmänläkarens dotter påstods berätta om hur hon som 1,5-åring bevittnade hur pappa och obducenten sågade sönder en tant och lekte med huvudet. Vid denna tid omfattade många teorin om att barn aldrig ljuger om övergrepp. Den föreställningen är nu lika borta som idén om rättsläkare som perversa.

Mycket har ändrats. Men dessvärre inte för allmänläkaren och obducenten. De friades förvisso redan då, 1988, från mordanklagelsen, och inceståtalet föll. Men när tingsrätten friade dem anförde den i domskälen att det var klarlagt att de båda styckat den döda kvinnan. Läkarna blev på en gång friade och dömda. Men en friande dom kan inte överklagas av de åtalade, det är bara beslutet som kan överklagas, inte domskälen.

För läkarna fick detta förödande följder. De fråntogs sin legitimation och fick pariastämpel. Obducenten är förtidspensionerad sedan länge och allmänläkaren en nedstämd ensling. De har i olika omgångar och instanser försökt få upprättelse, utan framgång.

Det senaste försöket var en skadeståndstalan mot staten för fel och försumligheter under processen. Deras försvarare radade upp 139 punkter med misstag. I sin dom i går förklarade Attunda tingsrätt att fel begåtts, och inte bara ett utan hela 27 stycken, de flesta under polisutredningen.

Ändå avslog tingsrätten skadeståndstalan. Man säger att man inte kan utesluta att utgången – att det alls väckts åtal, att det skrivits domskäl om styckning – blivit en annan om allt gjorts korrekt men att försvaret inte lyckats visa att så är fallet.

Här ställer Attunda höga krav på bevisning, mycket högre krav än vad tingsrätten och kammarrätten gjort när de kommit fram till att de båda läkarna skändat Catrine da Costas döda kropp. Det är inte rimligt.

Staten måste kunna göra fel utan att det per automatik leder till skadestånd. Enligt tingsrätten måste det dock handla om väldigt grova fel. Och man menar inte att 27 fel och försumligheter tillsammans blir helfel. Det är att vara alltför generös mot oaktsamma tjänstemän.

Catrine ca Costa är det största offret i denna tragedi. Men de två läkarna har mött rättvisan i sin slarvigaste form. Deras liv är förödda. De måste få en rättvis prövning, där kraven på deras domare är lika höga som kraven på deras försvarare.

Min kommentar: När tidningen skriver om hur läckor från polisen slogs upp stort i medierna, hade det varit ganska klädsamt om DN samtidigt passat på att ta avstånd från den tokfeministiska mobb som hade fritt spelrum på DNs kultursidor, då det begav sig, och som var ytterst instrumentell för den mediedomstol som lustmördade de båda läkarna.

Rättsrötan i da Costa-fallet fortsätter

Attunda tingsrätt förvägrar, i sin dom idag, de båda läkarna skadestånd för 25 år av juridiska felaktigheter, försummelser och allehanda rättsövergrepp. På punkt efter punkt mals påvisade felaktigheter ner till ett intet och därmed icke skadeståndsgrundande.

Men i 26 fall medger tingsrätten ändå att fel i myndighetsutövning har begåtts, men de felen har enligt domen inte orsakat läkarna skada eller lidande. I samtliga dessa fall handlar det om vad poliser och åklagare har gjort eller underlåtit att göra. Alla domstolar som genom åren hanterat fallet har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Det betyder att nu träder Attunda tingsrätt fram som en skyddande barriär framför de domstolar som bär det yttersta ansvaret för att rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat fortsätta år efter år. Det är ett känt mönster längs hela affärens bisarra gång genom modern svensk rättshistoria. Ingen skugga får falla över enskilda medlemmar av den svenska domarkåren.

Ändå vacklar domstolen fram och tillbaka i sina domskäl, när man skriver att det hela hade kunnat få en helt annan utgång från första början:

”Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det inte är uteslutet att en i alla avseenden korrekt hantering av ärendet skulle ha lett till en annan utgång i fråga om beslutet att väcka åtal eller vid domstolsprövningarna. Kärandena har emellertid inte förmått visa att det är någon av de konstaterade felaktigheterna eller försumligheterna, vilka i huvudsak har varit hänförliga till förundersökningsskedet, som enskilt har förorsakat eller bidragit till de påstådda skadorna.”

Påståendet att läkarsidan inte ”förmått visa” hävdade skador kan tolkas på två skilda sätt. Antingen anser domstolen att de båda läkarnas advokater helt enkelt inte skött sitt jobb, eller så menar man att skadorna inte är tillräckligt allvarliga.

Problemet med de 26 punkter där domstolen erkänner fel och försummelser löser man enkelt genom att kräva ”orsakssamband” mellan myndigheters hantering och påstådda skador, vilket man inte kunnat finna och därmed faller också dessa punkter bort som grund för skadestånd. Uttrycket orsakssamband förbleknar vid närmare granskning till en simpel eufemism, ett noaord. Det hade varit ärligare att stämpla punkterna som underkända, för det är ju i praktiken vad det handlar om.

Bland de 26 punkterna finns åklagaren, Anders Helins, beslut att väcka åtal mot läkarna och det kan väl i allra högsta grad diskuteras om inte just det beslutet var själva grundbulten för de oerhörda skador och det lidande som följde därpå.

Andra grundläggande punkter i stämningsansökan som domstolen avvisar rakt av, utan något snack om orsakssamband, gäller bland andra det så kallade dagboksvittnet, som presenterade en fabricerad dagbok om sina påstådda kontakter med Catrine da Costa.

De ökända konfrontationerna där ett fotohandlarpar vägleddes av polisen fram till ett utpekande godtar domstolen som, för den tiden, rimliga. Det har många gånger sagts att de genomfördes på ett sätt som var betydligt värre än den konfrontation som genomfördes med Christer Pettersson i Palmeutredningen.

Rättsläkaren Jovan Rajs klumpiga och flerfaldiga inblandning i utredningen godtas också, om än med ett visst mått av ifrågasättande.

Lägg gärna därtill statens ofantliga nonchalans genom hela processen. Man var så övertygad om att vinna målet att man inte ens brydde sig om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden. Staten la också sitt försvarsuppdrag i knät på den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarson, vid Stockholms tingsrätt.

När det begav sig 1988 var han domarkollega med de tre värsta busarna i tingsrätten, respektive kammarrätten, nämligen rådmännen Carl-Anton Spak, Ingegerd Westlander och Peter Wennerholm. Därmed framstår valet av Gunnarson som statens ombud som ett rejält fulfinger åt läkarsidan.

För de som är övertygade om att de båda läkarna är helt oskyldiga till både mord och styckning är domen naturligtvis en stor besvikelse. Man hade hoppats att det med professor Anders Agells mångåriga och enträget grundläggande arbete bakom stämningsansökan äntligen skulle gå att få upprättelse för läkarna. Nu blir istället nästa steg att söka prövningstillstånd i Svea hovrätt.

Men att vinna ett skadeståndsmål är svårt. Och att vinna ett skadeståndsmål mot staten är näst intill omöjligt. Det krävs i stort sett korruption eller att en domstol förbisett ny lagstiftning

I det här fallet har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Det var i och för sig väntat, men här har det inte handlat om bedömningsfrågor där kan finnas stort utrymme för skilda uppfattningar. Sakläget är i allt väsentligt mer än väl dokumenterat och ändå tillåter Attunda tingsrätt en så oerhört stor felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande och betyder att rättsrötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.